Idag, måndag morgon kl 9.30 bestämde sig Agnes för att det var dags att börja amma ordentligt igen. Härligt! I skrivande stund, klockan 15.28, verkar hon lyckligtvis fortfarande tycka så. Dock ratar hon höger bröst och har så gjort i över en månads tid. Tuttmobbingen har lett till att mitt vänstra bröst nu är groteskt stort, avsevärt större än det högra. Jag vet inte vad anledningen är, kanske det är bättre flöde?
Maten är min noja. Jag tror att de flesta föräldrar har en sådan. Något i barnets liv som man stressar mer över än andra delar. En fixering. Jag blir alldeles svag i kroppen när Agnes inte äter bra. Det väcks någon primitiv urkraft inom mig, som går över allt sunt förnuft. Barnet måste äta. Punkt.
Det är inte så att jag tvingar i Agnes mat om hon inte vill äta, nej nej. Detta händer inuti, i mitt inre. Jag vet ju att hon egentligen klarar att vara utan mat ett tag, att hon inte kommer att svälta ihjäl. Sån är jag.
Pappan är mer bajsfixerad. När bajsade Agnes senast? Oj har hon inte bajsat på flera timmar, oj oj det var ju konstigt. Och så hummar han och försvinner in i sina bajstankegångar. Jag flikar in att det är så här, att det är individuellt det här med bajs.
Känner ni igen er, föräldrar? Vad nojar ni över?
I skrivande stund ligger Agnes i sitt babygym och sträcker sig efter de där grejerna som hänger ner. Hon pratar med dem också och har världens hemskaste dagens outfit på sig. Så går det när man har föräldrar som inte har vett att tvätta ordentligt.
Jag nojar mig mest för att de skall drabbas av någon dödlig sjukdom typ cancer. En gång när Olle var förstoppad så trodde jag att han hade en tumör i buken, jag kunde palpera den! Men sen fick han Microlax och då bajsade han ut hela "tumören" som alltså var feaces.
SvaraRaderaJag nojar inte om de inte äter, inte ens Adam nu. Jag kan inte göra annat än att erbjuda bröstet och när han sedan blir hungrig äter han. Det varierar dock jättemycket från dag till dag hur ofta och hur effektivt han ammar.