I-landsproblem

Tittade på Lyxfällan idag. Avsnittet handlade om en helt vanlig småbarnsfamilj i en mellansvensk stad någonstans, ja ni vet.
På utsidan levde de ett gott liv, med alla tänkbara moderna bekvämligheter.
Senaste skriket i dammsugarbranschen huserade i deras garderob; en dammslukande nymodighet för 20 000 kr. De hade fondväggar och hemmabiosystem, trendig inredning och två bilar.
Välputsad fasad så att säga. Inget att anmärka på.

På insidan växte skuldberget.De hade noll koll på ekonomin, alldeles för många kreditkort och räkningar på väg till kronofogden. Allt detta för att visa upp en fin yta. För att andra människor ska tycka att de duger.

Situationer som denna är nog tyvärr inte en ovanlighet i vårt avlånga i-land.
Är det för att vi har det för bra som vi idkar denna jämförelsehets, eller lider vi av kollektivt dålig självkänsla? Varför spelar det så stor roll vad andra tycker om hur man lever?
Detta handlar inte bara om heminredning utan också om livsval. Man ska vara "lyckad" här i livet. Att vara lyckad i dagens samhälle innebär oftast materiellt välstånd. Det ger status, en särskild identitet att gömma sig bakom. Där kan ingen röra en och säga att man inte duger.

Det har funnits en tid då min självkänsla inte var den bästa. Då jag kände att fasaden var mycket viktig och mitt värde som människa var delvis beroende av andra människors bild av mig.
Så är inte längre fallet. Jag har inte TID (eller energi)att slösa på att bry mig om vad andra människor tycker och tänker om mig och mitt liv. Vem bryr sig om 100 år liksom? Hur ofta kommer jag som 75-åring ligga och tänka på att jag hade en sån fin soffa i vardagsrummet, glädja mig åt det smakfulla valet av tapeter i köket, eller på att den och den personen tyckte si och så om mig och mina livsval. Om jag uppnår den aktningsvärda åldern av 75 år vill jag ligga i en hängmatta någonstans tillsammans med min kära man och se tillbaka på ett liv fyllt av kärlek och minnen. Ett liv fyllt av Upplevelser!

Så vill jag leva.