Näe

nu lägger vi det här "sovaiegensäng-projektet" på is ett tag.
Agnes vill inte. Eller det går bra de första fem timmarn, sen börjar hon gråta. Detta upprepas varje natt. När hon får komma över i vår säng går en lättnadens suck genom den lilla kroppen och hon sover avslappnad vidare.
Vi skulle ju kunna följa en av den uppsjö av metoder som finns på nätet, för att vänja henne vid sin säng. Men det skiter vi i och gör som vi känner är bäst istället. Vi forstätter samsova i den utsträckning det behövs, tills det inte går längre, om hon blir för rörlig etc.
Agnes är 7 månader gammal. Bebisar behöver närhet. Det är en överlevnadsinstinkt hos dem att vilja vara nära sina föräldrar.
Om vi skalar bort några lager av den hets som finns bland oss vuxna så skulle vi nog tänka om lite.
Vårt samhälle har normer som VI har skapat. I det stressade samhälle vi lever har vi inte ens tid att stanna upp för lite eftertanke. Nej föräldrarna vill återgå till sitt vanliga liv så snabbt som möjligt. Utan sexliv dör ju relationen liksom (har man då en tillräckligt stark relation undrar jag då).
Barnen ska sparkas ur boet så snabbt det bara går. Sova i egen säng vid tre veckors ålder om det är möjligt. Om det lyckas är barnet duktigt.
Vissa barn ligger i eget rum till och med när de är så små. För att de ska lära sig.
Man gör ju barnet (och sig själv) en björntjänst om man inte lär dem tidigt, sägs det. Gör man inte det kommer de ju aldrig att lära sig.
Det tror jag inte ett dugg på. Jag vet många som har lärt sina barn att sova i egen säng när de varit över året. Utan problem. Jag tror att självständighet föds ur trygghet.Att börja på dagis tidigt verkar många tycka är positivt. Barnen behöver ju stimulans, lära sig interagera med andra barn. Det håller jag med om, men jag tror inte detta är intressant förrän barnen är typ 2 år. Innan dess leker de väl mer bredvid varandra än med varandra? Jag tycker synd om de barn som måste börja dagis när de är året eller under. Dock vet jag ju att vårt samhälle är uppbyggt så att en del föräldrar inte har något val. Och visst det är individuellt. En del barn kanske trivs bra på dagis när de är så små. Men jag tvivlar.
Jag vill inte lämna mitt barn på dagis förrän hon är så stor att hon VET att jag kommer tillbaka och hämtar henne. Det är min dröm.
Vi hade tänkt att Agnes skulle börja när hon var 14 månader gammal. Som vi känner nu ska vi försöka pussla så att hon slipper det. Som tur är har jag ett flexibelt arbete där jag kan gå ner till lägre % och ta ut FP resten. Pappan ska försöka vara hemma 2 dagar i veckan efter sin föräldraledighet. Vi löser det.

Ja så här tycker jag. Och ni behöver inte tycka likadant!
Alla ska göra det som passar bäst för sitt barn och sin familj.