Mina föräldrar har aldrig lagt sig i vilken väg jag velat gå i livet. De har inte haft några förväntningar på mig, aldrig hetsat eller manat. Aldrig pressat mig på något vis.
Ingen av dem har någonsin tjatat på mig om att jag måste göra läxorna eller haft som mål att jag skulle plugga vidare.
Jag har alltid känt att man får göra precis som man vill, gå sin egen väg.
Att det gick bra för mig i skolan var för att jag förstod att jag gjorde det för MIN skull, inte för deras. Drömmen om universitetet var min egen, den hade jag tidigt. Jag har fått prova på olika idrotter, kurser, seglarskolor, kanotskolor mm och inte fått onda ögat om jag tröttnat och velat sluta. Mina föräldrar har levt sitt eget liv, inte genom oss barn och jag lever numera mitt liv. Mina beslut är mina liksom konsekvenserna.
De har alltid varit glada för min skull när något jag velat uppnå gått min väg men aldrig haft en enda åsikt om hur jag ska bo, var jag ska bo, vem jag ska bo med, vad jag "borde" göra etc. En sån förälder tänker jag också bli. En som tycker att alla jobb är bra jobb och att jorden inte går under om Agnes får IG i matematik eller har ett "lågstatusyrke" som drömjobb. Sanningen är ju att det är vi vuxna som ger barnen signaler om vad som är bra och mindre bra. Ta exemplet om pappan som var sopåkare. Hans dotter sade att hon ville bli som han när hon blev stor - Nej det vill du inte säger pappan då...
Om Agnes blir en trygg och kärleksfull människa som respekterar andra för de individer de är och gör det som gör henne lycklig oavsett vad det är, ja då är jag nöjd.
Kuriosa: Men att duscha regelbundet. Det tjatet kom jag aldrig ifrån. De var på mig som iglar, iaf mamma. " Man måste sköta sin personliga hygien" ekar fortfarande i mitt huvud. Min mamma dammsuger varje dag och har erkänt ett visst mått av renlighetsmani, eller clean freak som jag kallar det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar