Förlossningsberättelse - känsliga läsare varnas

Fredagen den 5 november var det så dags att sätta igång förlossningen och tvinga bebis att komma ut.
En propess sattes därför in för att livmodertappen skulle mogna och förhoppningsvis utplånas förr eller senare. Nu undrar ni kanske vad en propess är för något och det ska jag tala om; det är en tampongliknande sak preparerad med hormoner.

Propessen skulle vara kvar till morgonen efter. Jag och M passade på att mysa framför datorn (tur man har mobilt bredband) och somna tidigt. Jag fick en så kallad sovdos för att orka med. Alltså en pillercocktail bestående av Bricanyl, Morfin och Flunitrazepam. Jag blev helflummig som ett fyllo och somnade på stört.

På morgonen var det dags för utvärdering. Öppen 1,5 cm. Jahaja. Propessen fick sitta inne ytterligare några timmar.

Klockan 10.00: öppen 3 cm. Hade lite småvärkar. En Dr utförde amniotomi (tog hål på fosterhinnorna) på en gång varpå en massa varmt vatten rann ut. In på förlossningssal med en gång.

Nu började kampen, mot smärtan. Jag var livrädd för att ha ont och hade jättesvårt att slappna av mellan värkarna, var spänd som en fjäder mest hela tiden. Kraften sinade därför ganska snabbt. Hade endast ätit en fralla till frukost.....
Provade TENS-apparaten vilket hjälpte föga. Lustgasen sög jag i mig friskt av, de fick dock öka koncentrationen av lustgas / syrgas till 60/40%, vilket var maxdos. Det tog ändå inte riktigt, kände mig inte så påverkad. Dock hade jag något att koncentrera mig på och det var bra. Att fokusera på att andas blev dock min väg genom värkarna. Utan det hae det blivit riktigt tufft.

Klockan halv två var jag helt öppen. Äntligen!

Värkarna blev snart så smärtsamma att jag bad om EDA (ryggbedövning). En narkosläkare kom och sedan var jag i himlen. Eller det kändes som det när den varma behagliga känslan spred sig i ryggslutet. Helt plötsligt kunde jag gå, stå, slappna av. Det enda som kändes var ett tryck när varje värk kom. Gick på toaletten, drack lite saftsoppa eftersom att alla tjatade så om att jag behövde dricka ordentligt; när det var det absolut sista jag tänkte¨på mitt i allt ont...

Klockan gick, jag var öppen helt. Och ingenting hände. Jag fick en bolusdos (påfyllning) i EDAN eftersom att jag hade så fruktansvärt ont.
Sedan blev jag värksvag på gund av just EDAn, kände inte värkarna alls nästan och det blev allt längre mellan dem. Fick då värkstimulerande dropp.

Värkarbetet tilltog men bebis vägrade rotera ner i bäckenet ordentligt.
Barnmorskan ökade dropptakten. En mer erfaren barnmorska kom in och tipsade om att sitta på en medicinboll och gunga igenom värkarna. Det gjorde jag. Drack lite av den jäkla saftsoppan emellan. Sedan skulle jag ner i grodposition när varje värk kom för att få ner barnets huvud ordentligt. Återigen ökades dropptakten.

Tillsist var jag så trött att jag var mer än beredd att bara kasta in handduken och typ somna. Då konsulterades en förlossningsläkare som kom in och hotade lite halvhjärtat med sugklocka.
Det värkstimulerande droppet ökades ännu en gång. Aj aj.
Ingenting händer i allafall.
Beslut om sugklocka tas.
Förlossnignsläkaren förklarar pedagogiskt att de ska hjälpa till men att det är jag som måste göra jobbet.

Klockan sätts dit och jag ska börja krysta. Efter en värk kommer huvudet tydligen ut. Jag ligger och blundar för att det gör så satans ont att jag bara vill dö så jag ser ingenting av det som sker. Det känns som om det är en evighet mellan värkarna.

- På den tredje värken föder du barn, säger förlossningsläkaren och plirar på mig bakom glasögonen. -Tredje värken, är du galen skriker jag. Jag orkar inte!!
Det tror läkaren att jag visst orkar och sen fortsätter det. Vid Andra värken kommer halva kroppen ut och nu gör det så ont att jag nog dör i allafall. Det svider och bränner och är alldeles ohanterbart och så vill karln att jag ska vänta ytterligare en värk! När det börjar viskas om kejsarsnitt tar jag dock i för kung och fosterland och snart läggs en blöt, slemmig , skrikande liten varelse upp på mitt bröst.
Med en mörk kalufs och underbara ögon. Kl 18.45.
Agnes, äntligen är du här. Smärtan försvinner och jag känner inte ens att de håller på att suturera därnere. Hade tydligen ett blodkärl som stod och spottade en del innan de fick stopp på det.

Underbara underbara Agnes. Du är så efterlängtad.