Några tankar om katter

Denna syn möte mig i förmiddags när jag öppnade ytterdörren till världen utanför.
Förmodligen Stella som visat sig på styva linan och släpat hem en försenad födelsedagspresent till matte. Vet hon inte att undertecknad är vegetarian?
Det var bara att klappa katten på huvudet, berömma henne ordentligt och tacka för gåvan. Liket ligger numera i en buske dock. Stella är en gudomligt söt katt - och ett hänsynlöst rovdjur i samma kropp. En tuff brud i lyxförpackning.




Som ni kanske vet älskar jag katter, mitt liv har fyllts av katters närvaro sedan jag föddes, med undantag på några år när jag studerade.
Det var aldrig en fråga om jag skulle skaffa att, utan när.
Dessa underbara gåtfulla djur.
Det finns ju även nackdelar med att ha husdjur, det ska inte förnekas.
I katters fall är det ett faktum att man blir ganska låst, det går inte att åka på semester hur som helst. Det är dock värt det tusenfalt. Den kärlek och tillgivenhet man får tillbaka är otrolig.

Katter verkar tyvärr vara ganska missförstådda och tvingas nog ofta anpassa sig efter människans behov och tillvaro. Det här med innekatter har jag till exempel lite svårt för. De som förespråkar att ha katter inomhus hela deras liv anger skäl som att katterna lever längre då de undviker alla de "faror" som kan lura utomhus, de slipper få sjukdomar, springer inte bort etc. Min fundering är då om faror inte lurar även i hemmets lugna vrå, i form av elkablar, tvättmaskiner, giftiga växter och möbler som kan falla över dem?

Jag säger inte att katter lider av att inte gå ut och kanske kan man tillfredsställa deras behov av jakt med lekar inomhus. Vad vet jag.
Jag har dock alltid haft utekatter, katter som fått en otrolig stimulans av att få ströva fritt, fått jaga och uppleva världen. Jag skulle inte klara av att mina katter endast vistades inomhus. Kanske är det mitt eget enorma frihetsbehov jag projicerar på dem. Oavsett anledning ser jag hur lyckliga och harmoniska mina katter blir av att få vara ute. Hur andra kattägare gör är upp till dem.

Det vi absolut måste sluta upp med här i Sverige är att se katter som en slit och släng vara, ett gosedjur man skaffar till barnen för att de tjatar. Som kostar en krona tassen (i bästa fall) och som man kan kasta ut när det inte passar längre. Som man inte bryr sig om att kastrera och id-märka. Som man avlivar så fort den råkar uträtta sina behov inomhus (istället för att försöka lösa beteendeproblemet) eller när man får en bebis.
Det värsta är ju ändå idioter som inte kastrerar sin katthona och står sedan rådvilla när hon får ungar som man inte vill ha. Dem kastar man helt sonika ut på E4 eller dränker, alternativt slår ihjäl. Man tänker inte att det är ens eget ansvar som ägare att förhindra dräktighet till att börja med? Jag fattar inte varför folk envisas med att avla på katter hur som helst heller, bara för att ungarna är så söööta. Det behövs inte fler katter i Sverige, det finns ca 100 000 som inte har något hem. Nä, kastrera mera!

Det som är intressant tycker jag är att få verkar ha kunskap om katter och vad de behöver för att må bra när de skaffar dem. Är katter så värdelösa att man inte ens bryr sig om att läsa på lite? Hur ofta ser man hundägare med noll koll?
Nä vi måste lyfta katten och höja dess status.
Och vi människor måste sluta vara egoister och börja respektera levande ting.

Mina hjältar är de människor som jobbar ideellt för att städa upp efter alla oansvariga kattägare i vårt land. Som lägger ner sin själ och gräver hål i sin egen plånbok för att alla katter ska ha en chans. Jag beundrar er.

Jag är glad för att mitt barn kommer få växa upp med djur. Studier har visat att empatin utvecklas i hög grad hos barn som får denna möjlighet.