Det här är

Kråkan Boman.
Det min docka när jag var liten. Dockan är döpt efter en av min morfars arbetskamrater. Min morfar heter Mats och jobbade i Oxelösunds hamn som lots innan han blev pensionär.
Han brukade vara iväg i flera veckor på havet när min mamma var liten.
När jag var barn och inte drömde om att bli författare eller hårfrisörska, ville jag bli sjökapten precis som min morfar.

Min mormor sydde ihop den här fina dockan. Ansiktet är dock halvfabrikat. Min mormor heter Solweig och hon är mycket duktig i sömnadskonst. Hon sydde och stickade allt möjligt till oss barnbarn. Min studentbalklänning bland annat. Den hänger fortfarande i garderoben och väntar på ännu ett tillfälle att få visa upp sin ljusblå sidenglans. Den är min våg. Kan jag ha den, vet jag alltid på ett ungefär vad jag väger. Det har aldrig slagit fel.

Idag tittar min morfar mest på havet genom panoramafönstret från deras vardagsrum i Stenvik. Någon gång kan man se honom nere vid bryggan. Båten är såld för flera år sedan. Tatueringarna på armarna är 50 år gamla och blekta. Nu ser man inte de yppiga kvinnobrösten lika tydligt längre.

Mormors symaskin står undanpackad i en skrymsle någonstans. Nu löser hon mest korsord och myser med deras två katter.

Det är fint att äga saker som någon gjort till dig. Det ger en fin och varm känsla i kroppen. Den här dockan, med en odefinierbar brun fläck i ansiktet och slitna kläder, kommer att finnas med mig så länge jag lever. Jag älskar den.
Vi får se om Agnes gillar den.