Gränby Centrum

Idag var det snökaos. Minst 10 meter snö föll.

Jag och Agnes trotsade busvädret och begav oss iväg till det stora köpcentrum som ligger i utkanten av Uppsala. Vi mötte Sara och Agnes kompis Maja för att strosa i affärer och fika lite.

Det är ett projekt att ha med sig en bebis på stan. Speciellt en som älskar tutte och inte kan somna utan den för tillfället. Agnes hade bestämt sig för att sova vid ankomst till Gränby centrum och då åkte buttra minen på. Som mamma står man mest och tänker: snälla skrik inte.

Varför man är rädd för lite barnskrik vet jag inte, har ingen aning faktiskt. Någon primitiv instinkt kanske. Eller så är man en tönt och tycker att det är pinsamt att ungen vrålar bland folk. De tycker väl att det är en olägenhet. Barnskrik är kanske inte så populärt, man riktigt hör en del människors tankar när det kommer två mammor med barn och slår sig ned på ett fik: Barnskrik var inte det jag beställde till min moccha latte!

Jag ammade i allafall Agnes men hon somnade inte ändå, utan tuttekompis i munnen funkar det som sagt inte och nappen ratar hon just nu. Till sist somnade hon av ren utmattning i vagnen och jag kunde dricka ur min kopp, som inte innehöll latte. Nu blev ni nästan chockade va! Jag är ingen lattemamma och kommer aldrig att bli en.

När hade myst färdigt med det fantastiskt trevliga sällskapet skulle vi åka och hämta pappan på jobbet. På parkeringen skulle den i vanliga fall tekniskt lagda mamman försöka sig på att vika ihop vagnen för att lägga den i bagageutrymmet (första gången). Vagnen vägrade att samarbeta och mamman svor. Hade nästan tänkt hoppa på vagnen innan jag ringde vagassistansen, Mange.

Allt gick slutligen bra men då hade övertrötta Agnes tålamod sinat och det blev tårar och tandagnisslan.

Nu sover hon som en gris bredvid oss i sin nya fina pyjamas från Polarn och pyret.