Winter wonderland

Jag blir galen på detta väder och på minusgraderna. De är inte mina vänner.
Det är mysigt med vinter - i teorin.

Visst, det finns stunder när öppna spisen är tänd och man är på humör som vintern är välkommen. När man dricker glögg och äter pepparkakor eller äter julmiddag.
För det är egentligen vid julen som det ska vara snö. För min del kan snön gärna få komma den 22 december och sedan snällt smälta bort 1 januari.

Inte ens katterna vill gå ut nu och då är det kallt.

Idag bestämde jag mig för att trotsa iskylan och ta en vagnpromenad med Agnes.
Det sved och brände i skinnet precis som det gjorde när jag gick i 8:an och badade isvak på gymnastiklektionen. Man var tvungen att lära sig använda isdobbar för att få hägre betyg än G. Därför gick jag tills isen sprack och sprang därefter upp ur vattnet snabbare än Susanna Kallur - med isklumpar till fötter. Satans kallt.

Agnes verkade ganska oberörd och sov mest. Som hon gör ca 19 timmar per dygn.
Nu ska jag kolla senaste Gossip Girl för att få lite flärd i min underbara men totalt oglamourösa vardag.

Puss på er

Ute bland folk

Idga var vi en sväng på Gränby Centrum för att utnyttja presentkortet på H&M som jag fick i födelsedagspresent. För er som inte vet vad Gänby Centrum är så kan jag säga att det är ett gigantiskt köpcentrum med typ en triljon affärer i utkanten av Uppsala.
Vi var lite oroliga för hur det skulle gå att ha lillskruttan med oss. Skulle hon börja gallskrika och vad gör vi då?
Vi bestämde oss ganska snabbt för att se till att hon var ordentligt mätt innan avfärd samt att vi helt enkelt fick tackla eventuella problem när de uppstod - om de gjorde det. Det går ju faktiskt att sätta sig ned någonstans och amma om det skulle behövas - eller byta blöja. Numera har man ju utvecklat en radar ´för var skötborden finns någonstans när man är på språng...

Vi åkte iväg och självklart börjar lillan gallskrika i bilen, trots att hon älskar sitt babyskydd och alltid somnar där annars. Efter 5 minuters vrål somnade hon dock och sedan var det inga problem.

Dock hade jag tydligen glömt varför jag är en nätshoppare. Jag hatar verkligen att gå på stan och trängas med en massa svettiga konsumtionslystna människor. Jag får panik på att det är så urbota tråkigt att strosa omkring och shoppa. Går jag på stan med en kompis får jag ingenting köpt - tiden bara snackas bort.
Jag föredrar nätshopping där man i lugn och ro kan klicka hem det man vill ha.

På Gränby Centrum var det proppfullt med folk. Det kändes som om hela jordens befolkning hade hittat dit.
Men det gick bra. Hela familjen fick något från H&M och sedan åkte vi hem i snörusket. Lillan sov sig igenom köer och allt stojande.

På kvällen tittade vi på Henrik Schyfferts "The 90's - ett försvarstal". Vi har sett den tre gånger men det spelar ingen roll.
Jag älskar Henrik Schyffert och den showen är ingenting annat än briljant.

Update

Så har första veckan utan pappa hemma hela dagarna passerat. Det har gått alldeles utmärkt men självklart är det tråkigt att vi inte kan vara tillsammans alla tre hela tiden. Men vad mysigt vi har haft! Älskar min lilla familj!



Sakta men säkert börjar vi lära känna Agnes, vad hon vill och behöver. Vad hon försöker förmedla till oss.



I och med att Agnes drabbades av nyföddhetsgulsot var hon väldigt trött den första tiden och framför allt: lugn. Skrek hon så var det lite halvhjärtat om vi bytte blöja på henne eller när personalen på sjukhuset stack henne i foten. Annars aldrig.



Nu har hon temperament den lilla damen. Här hemma blev vi närmast chockade när hon en kväll bestämde sig för att gå från fridfulla bebisandetag till ett crescendo av gallskrik på 1 nanosekund.

Och som de rookies vi är på området undrade vi mest vad i hela friden vi skulle göra.

Aha! Bröstet tänkte vi, där har vi svaret på problemet. Den ultimata trösten. Det är klart hon vill ha tutten.

Tror ni hon tog bröstet, svar nej.

Då fick vi lite panik. Om inte det funkar VAD gör då det liksom?

Det tog ett tag av ångest och frustration innan vi kom på vad som fungerade. Vi tog upp henne i famnen, vyssjade och vaggade. Då blev det knäpptyst. Hon ville ha närhet. Så enkelt var det.

Nu vet vi. Det är verkligen en resa det här med att ha barn. Alla barn är unika.



Agnes sover fortfarande i princip hela nätterna och det är vi lyckliga för, man vet aldrig när det kan förändras..hon ligger dock och grymtar, stånkar och vrider sig i sömnen ofta. Hon vaknar inte av det men det ser obekvämt ut och hon låter som en liten grisfarm. Kanske är det magknip...har köpt minifom och Semperdroppar som vi ska prova nu. Får se om det blir någon skillnad.



Igår var min bästa Sara på besök, underbart. Agnes kommer att bära hennes namn. Sara Agnes Cecilia Lilja blir det. Klingar ganska fint va?! Cecilia är efter min lillasyster och även efter min favoritbok som liten: Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe. Jag bara älskar Maria Gripes böcker, har dem allihop och de har påv erkat mig otroligt mycket.



Idag var Agnes farmor och farfar här och skjutsade oss till Ackis för provtagning. M var nämligen tvungen att besiktiga bilen i Enköping då det inte fanns en enda tid i hela Uppsala C-län förrän i januari och 1 dec blir det körförbud.

Det blev pizza till lunch och Agnes fick fina kläder. Mys.



Fick nyss ett mail om att Agnes blivit vald till veckans city-webbis på unt.se!

På BB orkade vi aldrig leta upp den där webbis fotoautomaten så vi skickade in en bild till unt:s webbisar istället som ligger online på hemsidan, http://www.unt.se/familjeliv/webbisar/ om man söker på efternamnet Lilja kommer hon upp.




Vi vann en bärsjal från en butik i Uppsala, fantastiskt kul!

Jag lämnar er med denna galet vackra melodi från ett av världens bästa band. Spelar den för en snusande Agnes som ligger här intill just nu. Kärlek.

Myslördag

Idag fick Agnes besök av mormor, morfar och morbror. Det blev mysfest med tacos.
Tacos är för övrigt min familjs nationalrätt och äts ungefär varje helg i mitt barndomshem. Där kan man snacka om skillade tacoslagare. Mamma kom med mormors hembakta bröd och saffransbullar. Det uppskattas när man är nybliven förälder må ni tro! Att handla är ju inte direkt något man har lust med dessa dagar. Vill bara ligga och titta på vår lilla guldklimp.

Ikväll ska vi titta på Zlatan. Om jag kan hålla mig vaken det vill säga, mina ögonlock har en tendens att falla ihop redan vid 21-tiden numera.

Hos "mojfaj"

Livet med Agnes

är alldeles underbart.

På en dag förändrades allt, till det bättre. Är så lycklig nu. Det känns som om livet helt plöstligt har fått en väldigt tydlig mening.

Ett nytt kapitel har börjat. Ser så fram emot att få följa Agnes väg genom livet. Att få uppleva saker tillsammans, som familj. Allt känns bara otroligt roligt och spännande. Det känns verkligen som om livet börjar nu, på riktigt.

Självfallet är det lite läskigt också det här med att vara förälder. Allt är nytt och barn kommer inte med en instruktionsbok. Brukar iofs inte läsa instruktionsböcker i vanliga fall heller, man får helt enkelt improvisera...
Sen finns ju allas vår vän, google att luta sig mot när man behöver stöd.

Jag hade trott att livet med en nyfödd bebis skulle innebära sömnbrist och mera sömnbrist. Så har det inte varit (hittills). Agnes sover nästan hela nätterna, ammar henne endast korta stunder och byter en blöja eller två. Annars ligger hon mellan oss i sängen och snusar så sött. På dagtid får man passa på att fixa och dona medan hon sover. Hon är väldigt bra på att kommunicera och skriker nästan aldrig. Är det inte mat hon vill ha så är det en fräsch blöja som behövs.
Amningen har fungerat klockrent från start och det är vi tacksamma för.

Livet flyter med andra ord på riktigt bra just nu. Mys.

Idag är det fredag och jag och M ska ha Family Guy och South Park maraton. Nästan så man får sätta på lillan ett par vadderade hörlurar....

Idag när vi åkte in till Akademiska för att ta ett uppföljande bilirubinvärde på Agnes (hon har har en släng av nyföddhetsgulsot) hörde jag denna fantastiska låt. Påminde mig om gamla tider och gav mig en bra start på dagen.

Förlossningsberättelse - känsliga läsare varnas

Fredagen den 5 november var det så dags att sätta igång förlossningen och tvinga bebis att komma ut.
En propess sattes därför in för att livmodertappen skulle mogna och förhoppningsvis utplånas förr eller senare. Nu undrar ni kanske vad en propess är för något och det ska jag tala om; det är en tampongliknande sak preparerad med hormoner.

Propessen skulle vara kvar till morgonen efter. Jag och M passade på att mysa framför datorn (tur man har mobilt bredband) och somna tidigt. Jag fick en så kallad sovdos för att orka med. Alltså en pillercocktail bestående av Bricanyl, Morfin och Flunitrazepam. Jag blev helflummig som ett fyllo och somnade på stört.

På morgonen var det dags för utvärdering. Öppen 1,5 cm. Jahaja. Propessen fick sitta inne ytterligare några timmar.

Klockan 10.00: öppen 3 cm. Hade lite småvärkar. En Dr utförde amniotomi (tog hål på fosterhinnorna) på en gång varpå en massa varmt vatten rann ut. In på förlossningssal med en gång.

Nu började kampen, mot smärtan. Jag var livrädd för att ha ont och hade jättesvårt att slappna av mellan värkarna, var spänd som en fjäder mest hela tiden. Kraften sinade därför ganska snabbt. Hade endast ätit en fralla till frukost.....
Provade TENS-apparaten vilket hjälpte föga. Lustgasen sög jag i mig friskt av, de fick dock öka koncentrationen av lustgas / syrgas till 60/40%, vilket var maxdos. Det tog ändå inte riktigt, kände mig inte så påverkad. Dock hade jag något att koncentrera mig på och det var bra. Att fokusera på att andas blev dock min väg genom värkarna. Utan det hae det blivit riktigt tufft.

Klockan halv två var jag helt öppen. Äntligen!

Värkarna blev snart så smärtsamma att jag bad om EDA (ryggbedövning). En narkosläkare kom och sedan var jag i himlen. Eller det kändes som det när den varma behagliga känslan spred sig i ryggslutet. Helt plötsligt kunde jag gå, stå, slappna av. Det enda som kändes var ett tryck när varje värk kom. Gick på toaletten, drack lite saftsoppa eftersom att alla tjatade så om att jag behövde dricka ordentligt; när det var det absolut sista jag tänkte¨på mitt i allt ont...

Klockan gick, jag var öppen helt. Och ingenting hände. Jag fick en bolusdos (påfyllning) i EDAN eftersom att jag hade så fruktansvärt ont.
Sedan blev jag värksvag på gund av just EDAn, kände inte värkarna alls nästan och det blev allt längre mellan dem. Fick då värkstimulerande dropp.

Värkarbetet tilltog men bebis vägrade rotera ner i bäckenet ordentligt.
Barnmorskan ökade dropptakten. En mer erfaren barnmorska kom in och tipsade om att sitta på en medicinboll och gunga igenom värkarna. Det gjorde jag. Drack lite av den jäkla saftsoppan emellan. Sedan skulle jag ner i grodposition när varje värk kom för att få ner barnets huvud ordentligt. Återigen ökades dropptakten.

Tillsist var jag så trött att jag var mer än beredd att bara kasta in handduken och typ somna. Då konsulterades en förlossningsläkare som kom in och hotade lite halvhjärtat med sugklocka.
Det värkstimulerande droppet ökades ännu en gång. Aj aj.
Ingenting händer i allafall.
Beslut om sugklocka tas.
Förlossnignsläkaren förklarar pedagogiskt att de ska hjälpa till men att det är jag som måste göra jobbet.

Klockan sätts dit och jag ska börja krysta. Efter en värk kommer huvudet tydligen ut. Jag ligger och blundar för att det gör så satans ont att jag bara vill dö så jag ser ingenting av det som sker. Det känns som om det är en evighet mellan värkarna.

- På den tredje värken föder du barn, säger förlossningsläkaren och plirar på mig bakom glasögonen. -Tredje värken, är du galen skriker jag. Jag orkar inte!!
Det tror läkaren att jag visst orkar och sen fortsätter det. Vid Andra värken kommer halva kroppen ut och nu gör det så ont att jag nog dör i allafall. Det svider och bränner och är alldeles ohanterbart och så vill karln att jag ska vänta ytterligare en värk! När det börjar viskas om kejsarsnitt tar jag dock i för kung och fosterland och snart läggs en blöt, slemmig , skrikande liten varelse upp på mitt bröst.
Med en mörk kalufs och underbara ögon. Kl 18.45.
Agnes, äntligen är du här. Smärtan försvinner och jag känner inte ens att de håller på att suturera därnere. Hade tydligen ett blodkärl som stod och spottade en del innan de fick stopp på det.

Underbara underbara Agnes. Du är så efterlängtad.

Välkommen Agnes

Den 6/11 2010 kom du till världen
4,04 kg tung
53 cm lång
Alldeles perfekt.

Igångsättning imorgon bitti

för på överburenhetskontrollen visade det sig att jag inte öppnat mig något, alls.
Bebis mådde bra i magen och fostervatten fanns det enligt ultraljudet men annars var det ingenting på gång.

Så imorgon får man lite hjälp på traven. Nervöst.
Hur ska jag kunna sova inatt?

Ser fram emot att få träffa dig nu lilla älskling. Hoppas det blir snart.

November rain

Kl 08 imorse var jag och M i stan och träffade barnmorskan.
En överburenhetskontroll bokades.
På torsdag kl 13 faller domen efter ett ultraljud och undersökning av läkare.
Vilken dag igångsättningen sker beror lite på hur bebis har det inne i magen, samt hur mogen livmoderhalsen är. Sannolikt sker det på torsdag eller fredag.
Enligt barnmorskan är det ganska få som går över tiden så här länge.
Så klart man ska tillhöra den minoriteten, någon måste ju representera den delen av statistiken...

Lillebror kommer hit från södermanland och vaktar kissemissarna, skönt då man slipper tänka på att åka hem och mata dem mitt i barnafödandet.

Drömmer om att kunna springa, svettas, ta ut mig ordentligt. Längtar efter att väga 60 kg igen och komma i mina kläder, känna mig lätt och inte som ett kylskåp.
Vill kunna sova på rygg, ligga på mage, djupandas.

Mållinjen närmar sig och jag börjar bli nervös!

November visar sig annars från sin vanliga sida, med att gråta över skog och mark.
Här har det regnat i princip hela kvällen. Mörkret omsluter. Att flytta utomlands känns som en god idé just nu.

Tjockismagen is still here

och jag har nästan tappat räkningen på hur många dagar över tiden det har gått nu. Har börjat ställa in mig på att det blir igångsättning någon gång denna vecka. Under de senaste dagarna har jag provat några av de "knep" man kan ta till hemma för att skynda på förloppet lite; de flesta av dessa i allra högsta grad experimentella (snudd på myter skulle jag nog säga) och ovetenskapliga.
Det var allt ifrån att storstäda till att nypa sig själv i bröstvårtorna.
Det där med bröstvårtorna gjorde ganska ont men kändes ändå mest trovärdigt då gnuggandet ska frigöra hormonet oxytocin, vilket är detsamma som finns i det värkstimulerande dropp som gör att livmodern dras samman och förlossningen startar.
Jag tröttnade dock rätt snabbt och ser nu istället fram emot att träffa barnmorskan imorgon bitti för att få besked om hur och när bebis ska komma ut.

Lyssnade på ett gammalt avsnitt av sommarpratarna på SRs hemsida ikväll, värd var komikern David Batra. Han är ju för härlig den mannen. Tror att programmet var från sommaren 2008. Det handlade om han och hans frus långa väg till ett barn. Rekommenderas varmt!