1 år

Idag blir vårt lilla hjärta 1 år.
365 intensiva dagar har gått sedan den där mörka novemberkvällen på förlossningen.
Där du såg dagens ljus.

Det har varit ett spännande och lärorikt år. Vi har lärt känna en underbar liten människa, dig. Mest av allt har det varit fantastiskt sedan du kom! Och som vi älskar dig!

Din 1-årsfest tillbringade vi med lite mer än 20 själar i Furulidsstugan här i Björklinge. Då vår lägenhet här på landet är lite dåligt planerad är det svårt att få plats med så mycket folk. Blir lättare sen när vi flyttar.

Ovan ser ni några bilder från det lyckade kalaset. Agnes tyckte att presentpappret var mycket mer intressant än innehållet...ända tills vi kom hem. Då skulle det lekas med alla nya grejer!

Det här kommer för övrigt att bli mitt sista inlägg i denna blogg. Hade inte tänkt
skriva längre än till Agnes 1 årsdag. Nu är inte Agnes en liten bebis längre, utan en liten tjej med växande integritet och personlighet och då vill jag sluta blogga med henne i fokus, av respekt för just det. Med det sagt säger jag inte att jag aldrig kommer att blogga mer, tvärtom. Jag kommer alldeles säkert att blogga igen, men i vilket format och när vet jag inte just nu.

Ha det gott alla ni som läser! Vi ses igen!

BADA

Att badstunderna en gång var så starkt förknippade med ångestladdade gallskrik är numera ett minne blott. Stänka vatten, plaska och leka med badankorna är så kul enligt Agnes, f.d. badkruka.

Den här bilden

piggar upp mig i min förkylningstillvaro. Jag är sjuk. Ynklig, med huvudvärk, muskelvärk, snuva och nedsatt allmäntillstånd. Min kropp vill sova, mitt psyke vill ut och springa, vara med familj och vänner. Göra vad som helst förutom att vara sjuk.

Jag har försökt att stävja denna eländiga virusinfektion i en vecka nu. Nu när jag blev ledig kom infestationen. Jag har sovit bort nästan hela dagen. Inte ens gårkvällens lyxiga utepåstanmiddag med finaste Maja hjälpte.

Försöker kurera mig med kärlek och hembakt äppelkaka. Och thé.

Vi får se om det lyckas.

Idag har vi lekt

Äntligen ute ur nattbubblan. Efter fyra nätter av patienter med protesluxationer, smärtgenombrott, feber och frossa ser jag fram emot en välkommen tredagarsledighet.

Agnes och jag hade lite ensamtid ihop i eftermiddag när pappan var på innebandy.
Så vi lekte. Och lekte.

Och lekte!

Gudmor Sara på besök

Ett härligt spontanbesök var det. Vi saknar dig redan!!

Sune, 28/2 1995 - 10/10 2011

En älskad vän har vandrat vidare efter ett långt och fint kattliv.

Du fanns där i vått och torrt. Du gav av dig själv och krävde inte mycket i gengäld.

Du fanns där i glädje som sorg. När tonårsångesten lade dunkla skuggor över min tillvaro fanns du där, när jag tog stapplande steg ut i vuxenlivet fanns du där.
Du mötte mig i dörren när jag kom hem från skolan, alltid med ett glatt jamande.
Du följde mig vart jag än gick när vi var ute, nästan som en hund.

Jag minns när vi hämtade dig. Det var kallt ute och du kröp in under pappas skinnjacka. Jag minns första gången du kände friheten i att vara ute; du låg i solen på baksidan och man riktigt såg hur du njöt.

I 16,5 år fick du leva det liv du själv önskade. Ett liv fyllt av kärlek och råttor, gos och god mat.

Nu vilar du i minneslunden bakom ett växthus någonstans i en liten svensk stad. Där ska jag hälsa på dig.

Jag saknar dig redan gamle kompis. Sov så gott.

I-landsproblem

Tittade på Lyxfällan idag. Avsnittet handlade om en helt vanlig småbarnsfamilj i en mellansvensk stad någonstans, ja ni vet.
På utsidan levde de ett gott liv, med alla tänkbara moderna bekvämligheter.
Senaste skriket i dammsugarbranschen huserade i deras garderob; en dammslukande nymodighet för 20 000 kr. De hade fondväggar och hemmabiosystem, trendig inredning och två bilar.
Välputsad fasad så att säga. Inget att anmärka på.

På insidan växte skuldberget.De hade noll koll på ekonomin, alldeles för många kreditkort och räkningar på väg till kronofogden. Allt detta för att visa upp en fin yta. För att andra människor ska tycka att de duger.

Situationer som denna är nog tyvärr inte en ovanlighet i vårt avlånga i-land.
Är det för att vi har det för bra som vi idkar denna jämförelsehets, eller lider vi av kollektivt dålig självkänsla? Varför spelar det så stor roll vad andra tycker om hur man lever?
Detta handlar inte bara om heminredning utan också om livsval. Man ska vara "lyckad" här i livet. Att vara lyckad i dagens samhälle innebär oftast materiellt välstånd. Det ger status, en särskild identitet att gömma sig bakom. Där kan ingen röra en och säga att man inte duger.

Det har funnits en tid då min självkänsla inte var den bästa. Då jag kände att fasaden var mycket viktig och mitt värde som människa var delvis beroende av andra människors bild av mig.
Så är inte längre fallet. Jag har inte TID (eller energi)att slösa på att bry mig om vad andra människor tycker och tänker om mig och mitt liv. Vem bryr sig om 100 år liksom? Hur ofta kommer jag som 75-åring ligga och tänka på att jag hade en sån fin soffa i vardagsrummet, glädja mig åt det smakfulla valet av tapeter i köket, eller på att den och den personen tyckte si och så om mig och mina livsval. Om jag uppnår den aktningsvärda åldern av 75 år vill jag ligga i en hängmatta någonstans tillsammans med min kära man och se tillbaka på ett liv fyllt av kärlek och minnen. Ett liv fyllt av Upplevelser!

Så vill jag leva.